Kolmilan å höstprakt...

 

ikväll for vi till kolmilan i karlsborg, där svärfar å co håller milan igång varje år😍 

de tre första dagarna är alltid de mest kritiska med en mila, då elden/glöden inuti milan måste hållas igång hela tiden, så dessa tre dagarna jobbar dom i pass för att hålla igång milan

inatt ett par timmar så va d dax för jimmy å david att passa henne😊

ängela å hennes kompis som brukar vara där varje år, lekte å hade skoj, dom hittade den här kärran som åkte runt ett antal vändor runt milan under kvällen😄💚

här kom även labradoren bajt med i bild med sitt fräsiga lyshalsband😄 så hiimla go hund, å han va väldigt lik vår tiger i sättet kan ja säga😄

jimmy å svärfar uppe på milan💚

ängela blev mycket fascinerad av att elden tog sig när dom blåste på brasan😄

sååå härlig kväll mä er vid milan där i skogen....riiiktigt mysigt🙏💚

-å här nedan...höstbilder tagna under mårronpromissen😍

hehe å såklart så får getterna från min arbetstur oxå vara med💚 i den här hagen som finns på mitt distrikt på jobbet, så går det måånga getter, å såklart brukar jag ju stanna å "samtala" med "mina" små djurvänner som ni vet😊

ååå va jag älskar dig gubben💖💚våran älskade lilla tiger...vårat lilla hjärta🙏

åååå varför inte köra lit bells pares uppdatering oxå då 👾 ja...alltså när jag beskär bilderna såhär så ser man ääännu mer hur "död" jag ser ut på den sjuka sidan😱 det ser riktigt läbbigt ut tycker jaag iallafall.

det senaste är ju då att nerverna i den sjuka kinden jobbar på bra tycker jag, sakta men säkert, men jag väntar ju nu på att ögonlockets nerver ska komma tillbaka och att mungipan tar sig längre å längre upp. nu ser man hörntanden på den sjuka sidan när jag tar i allt jag kan för att skratta med hela munnen😉

ja..TÅLAMOD är det största man måste ha när man har fått bells pares...det ska ni veta alltså. hehe ja...när jag och en bekant till  mig som oxå har haft denna sjukdomen...samtalade om det så förstod hon vad jag menade när man ser sig själv på fotot så ser man ...ett monster....man vet att man egentligen skrattar på fotot som tagits på mig, men det jag ser..är ett monster...hehe ja...det var min första tanke när jag såg en bild på mig från semestern i somras.  å hon förstod precis vad jag menade, då hon själv har haft den här sjukdomen en gång i tiden. det är så skönt att kunna bolla med både bekanta som har haft bells` å även med drabbade på sociala medier. det är skönt att inte vara ensam i det här underliga som man är med om.

men det finns dom som har det värre som sagt..mycket värre..