...jaà till dom som har följt mig genom alla år så har jag nog berättat innan om när jag hamnade i ett mycket märkligt tillstånd med min kropp.... senast kroppen hamnade i detta tillståndet var 2015 bara en månad innan jag skilde mig från ängelas pappa. dom kunde se i min journal att det var i januari-15 och då skedde detta på höger öga..
även då så ville dom utesluta en "tia" (sök på google så får ni reda på vad det är)😖
det som skedde denna gång var att från ingenstans så ser jag ingenting på vänster öga😨 när jag kollar på jimmys ansikte, så ser jag bara hans högra halva av ansiktet, även hundarnas vänstra del försvann och första delen av text jag läste...ja...helt enkelt...synen på vänster öga försvann...det var inte svart..det var bara som att allt sjönk ihop..jag såg ingenting...det är så svåårt att förklara..jättesvårt att förklara..men jag såg alltså ingenting på mitt vänstra öga å när det var som värst så såg jag stjärnor å färger överallt å hade svårt att gå rakt å tappade ord som när jag pratade, vilket störde mig nåt enormt..
detta "anfallet" höll på i ca 30 minuter å mot slutet så "vandrade" det diffusa (det ihopsjukna) sakta utåt mot vänstra ögats yttersida för att tillslut bara kännas som en värme i tinningen och bakom vänster öga.. å under hela den här stunden så tänkte jag på ängela...å jag fortsatte att äta köttfärsåsen å spagettin som jag hade på tallriken..jag försökte agera som vanligt...men...vad fan hände alltså?.....man blev ju rädd å jag tänkte hela tiden på ängela...mitt barn..som har mig som sin allra största trygghet...ja..jag blev rädd...för jag förstår forfarande inte vad som skedde med min kropp...
så från att vi snart skulle göra kvällen hemma å förbereda sig på jobb, så fick det bli att åka till akuten istället...å där va jag fram tills 05 morgonen därpå..
jag fick inget konkret svar på vad det var som hände med mig av läkaren, han kunde ju endast spekulera och gissa sig till, då inte anfallet pågick när han undersökte mig.. men han gav mig en "brasklapp" i att om det sker igen så får jag inte strunta i det bara för att jag känner igen det..utan då måste jag åka in och undersökas igen. det var väl det som var det viktiga då..
ååå mitt barn.....sååå mycket jag älskar dig.....du är det stora ljuset i mitt liv och kommer ALLTID att vara det...alltid.. min älskade dotter💖🙏💖
..jag ska erkänna att jag blir rädd när jag inte vet vad som sker när det blir så..är det något allvarligt eller något som man bara kan se förbi? det är klart att jag är förbryllad å blir rädd eklart......
MEN min känsla..min intution säger....att jag MÅSTE ta det lugnare...för jag har en stark inre stress sen några år tillbaka.. å jag mååste göra någonting åt den!! det är något jag får igenom jätteklart...och tänker lyssna ordentligt på..!!
jag måste bara kämpa på!!...den här världen är bra tuff alltså..men min inre styrka kommer ge den "på moppo" alltså!!!
för jag är INTE!! den som ger upp i första taget alltså..å det vet dom som känner mig!
så det som denna händelse påminde mig starkt om, är att minska min inre stress...nuuu!!
ja...allt som sker har ju en mening.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar